Flyttat till egen domän

Nu har jag äntligen uppgraderat mig och skaffat mig en blogg på egen domän. Där kan jag dela upp mitt skrivande på ett tydligt sätt i kategorier och därmed samla allt på samma ställe.

Välkommen till:

MonaWallin.se

Sony Releases Stupid Piece Of Shit That Doesn't Fucking Work

Ett ypperligt exempel på en kampanj som tänker tvärtom. Det är lite väl övertydligt men ändå väldigt roligt.

Teater och kvalitet

Jag hade just publicerat föregående inlägg. Och sen såg jag den här artikeln på nummer.se. Här beskrivs några av den nya teatergenerationens teaterinsatser under rubriken "Snabbmatsteater för 90-talister".
Slutfrågan i artikeln lyder: "och var i kvalitetsdebatten placerar vi det här?".
Jaa, vad är kvalitet? Och för vem?

Dags för scenkonsten att tala om vad man vill och vad man tycker

Jag hoppar högt av glädje över att ha hittat kulturekonomi.se tack vare Henrik Bäckbro och Elisabet Widlund som tipsade.

Idag skriver Tobias Nielsén om exakt det jag söker; argument och medhåll om att scenkonsten har mycket att tjäna och stor potential att lyckas i sociala medier. Den stora utmaningen ligger i att kommunicera sitt eget existensberättigande.

I tider när konkurrensen om människors uppmärksamhet är enorm är det inte konstigt att biljettförsäljningen går ner och att politiska åsikter om att kulturen ska vara självförsörjande får utrymme. Scenkonsten måste helt enkelt bli bättre på att få folk att lyssna på vad de vill säga. Varför ska kulturen subventioneras? Vad händer om den inte gör det? Vilka upplevelser får vi genom scenkonsten som vi inte får någon annanstans?

Tobias Nielsén går in på vikten av att skapa förtroende och relationer till sin publik. En annan viktig poäng för scenkonstens intågande i de digitala medierna är debatten.

Kulturdebatten borde föras av de som vet vad det innebär att producera kultur. Med i debatten borde naturligtvis också de som konsumerar kultur vara.
Eftersom möjligheterna för en aktiv debatt är större än någonsin är det sorgligt att fyra av tio scenkonstinstitutioner inte jobbar med någon annan digital kommunikation än den egna webbsajten. Äntligen finns möjlighet att föra en aktiv debatt där alla parter kan delta, det känns glädjande att det verkar vara på gång.

17 dagar till premiär

Det går framåt för Teaterpiraterna. 17 dagar till premiär på "Momo - eller kampen om tiden". Postade just lite skryt på Momokampen.

Nour El-Refai inspirerar

Och här sitter jag och gråter.

Jag grät när hon berättade den vidriga historien om hennes kompisar katterna. Fan vad människor är hemska. Jag vill bara ta henne och mina barn i mina armar och fly till en annan planet. Fy FAN!
Sen gråter jag över att det inte finns fler som hon. Men det kanske kommer - det är ju som med svenska idrottsstjärnor, när det dyker upp stjärnor inspirireras fler att försöka nå dit.

Jag gör som min idol från första stunden jag såg henne - en lista. Dubbelt så gammal som henne kan jag fortfarande inte göra en lista över konkreta mål utan famlar fortfarande omkring efter de rätta verktygen. Så min lista får handla om varför jag avgudar Nour El-Refai utan att egentligen veta ett piss om henne.

1. Hon utstrålar självsäkerhet... absurt att det räcker till en egen punkt bara för att hon är tjej. Det finns oroande få tjejer som utstrålar självsäkerhet.
2. Jag älskar hennes humor. Den är så där perfekt oironisk.
3. Hon vet vad hon vill och ser till att få det. Detta är inte bara ovanligt bland kvinnor utan hos människor generellt.
4. Hon har en agenda som går utanför henne själv.
5. Hon är inspirerande.

Samtidigt ser jag min egen dotter trippa omkring i prinsessklänning och "knackskor" och ser till att hennes barbiedockor får njuta av regnet på balkongen. Hon har visserligen någon sorts trygghet hon med. Precis som Nour visste att hon skulle bli skådespelerska redan i tre års ålder så har lilla L alltid vetat att hon ska bli prinsessa. Så jag får väl stötta henne i de mål hon har satt upp.

Nu fick jag ett infall - jag ska för en gångs skull göra en lista med konkreta tioårsmål. Här och nu.
Detta är vad jag ska uppnå inom tio år:

1. Jag ska ha jobbat för att kulturen tar plats i sociala medier.
2. Jag ska ha gjort något för att människor som vanligtvis inte går på teater börjar med det.
3. Jag ska ha besökt något land i Afrika med min familj.
4. Jag ska se till att mina barn kan göra en sådan här lista innan perioden gått ut.
5. Ha tagit reda på om drömmen om att sitta och skriva en bok i ett hus vid havet med vita fladdrande gardiner är en reell dröm eller inte. Visar det sig vara det får det vara med på nästa lista.

Kultur, stålar och nätverk

Tredje besöket på Arbetsförmedlingen avslutades med en överenskommelse om att jag nog var självgående och inte behövde springa där särskilt mycket mer utan maila in mina aktiviteter en gång i månaden. Skönt!
Steg två var ju att få iväg ansökan till A-kassan. Den bestod i fem blanketter som skulle fyllas i. Med fasa tog jag mig an högen som faktiskt visade sig vara ganska harmlös. Resultatet antar jag att jag får vänta på.
Steg tre var att börja skicka in och ringa till intressanta ställen att jobba på. Det resultatet får vi också vänta på. Vet inte om det är jag och min inriktning men uppenbarligen verkar folk ha lite annat för sig så här års än att jobba.
Nåja, det har blivit bock, bock och påbörjad bock på de tre stegen.
Nu hoppas jag inte det är förbjudet att nätverka när man söker A-kassa för då är jag rökt. Nu har jag ju fastnat i tanken om att revolutionera teater/kulturvärlden och har i det syftet tagit kontakt och träffat Elisabet Widlund för att prata om kulturorganisationer och företagande samt digitaliseringen av PR och marknadsföring där kultursektorn ligger hopplöst efter. Jag har också träffat Henrik Bäckbro i ungefär samma syfte.

Det jag vill åstadkomma är att lista ut hur kulturorganisationer också ska vakna upp och förstå att internet kan användas för diskussioner och debatt likaväl som svenskans kultursidor. Att kulturpersonligheter har möjlighet att själva kunna bestämma hur de ska framstå och vilket budskap de vill nå ut med i ett projekt istället för att lägga allt i händerna på några enstaka kritker. Deessutom vill jag att de ska förstå att det går att kombinera integritet med närvaro på internet. Många verkar tro att närvaro på internet handlar om att blogga om fikastunder och att twittra om när man går på toaletten.

Men både Elisabet och Henrik har bidragit till insikten att tiden är mogen för även denna bransch att ta steget. Det finns många med olika bakgrund som funderar som vi. Och lyckas vi samla energin så kan det säkert gå ganska smidigt.

Henriks och mitt samtal avslutades med något som kändes som en brilljant idé - att starta ett (ännu ett) lunchnätverk där frågor om kulturens finansiering, marknadsföring och organisation diskuteras.